9 intressanta fakta om Blå moskén i Istanbul

Blå moskén är inte det officiella namnet på det ikoniska landmärket. Den kallas ursprungligen Sultan Ahmed-moskén, uppkallad efter Ahmed I, sultan i Osmanska riket från 1603 till 1617. Han lät bygga den 1609, därav namnet Sultan Ahmed-moskén. Hans gravkammare ligger på moskéns norra sida mot Sultanahmet Park.

Sultan Ahmed-moskéns mål var att överträffa Hagia Sophias storhet, vilket ledde till moskéns imponerande skala och intrikata detaljer. Han ville visa upp sin fromhet och spegla sina ottomanska förfäder. Han deltog aktivt i och övervakade moskébygget och arbetade till och med som arbetare på moskéns första dag. Man tror att kostnaden för byggandet översteg 180 miljoner akçes.

Bara 19 år gammal började Sultan Ahmed-moskén bygga moskén, vilket väckte kritik från ottomanska lärda och allmänheten. Till skillnad från tidigare sultaner som använt krigsbyten till moskéer använde Sultan Ahmed-moskén skattemedel på grund av militära bakslag mot Habsburgmonarkin och Persien. Bygget inleddes 1609 på platsen där den bysantinska palatset tidigare låg, symboliskt nog mittemot Hagia Sophia och Hippodromen.

Moskén har cirka 20.000 turkosfärgade, handgjorda Iznik-kakelplattor tillsammans med blåmålade övre nivåer, vilket skapar en fascinerande interiör. Ordet "Iznik" kommer från ett populärt område under ottomanskt styre. På grund av att kaklet var övervägande blått fick moskén smeknamnet "Blå moskén". Dessa plattor visar upp intrikata blommönster som tulpanmönster, cypresser, rosor och frukter, vilket framkallar bilder av ett frodigt paradis.

Moskén står på resterna av Konstantinopels stora palats, som låg på det som nu är Sultanahmet-torget. Den kallades ursprungligen Hippodromen och var en stor stadion för vagntävlingar. Några monument från denna historiska plats står fortfarande kvar på torget. Moskén är granne med Hagia Sophia och skapar en ikonisk skyline som symboliserar blandningen av bysantinska och ottomanska arkitektoniska stilar.

Blå moskén, med sina ikoniska sex minareter, visar upp klassisk ottomansk arkitektur i Istanbul. Inuti finns 20.000 Iznik-plattor i det höga taket, med intrikata blommönster. Interiören är upplyst av 260 fönster, en gång prydda med Målade glasfönster från 1600-talet, nu ersatta med repliker. Den har också en stor kupol och åtta mindre kupoler, vilket skapar en visuellt fantastisk plats för tillbedjan.

Under det ottomanska styret hade de flesta moskéer en, två eller fyra minareter. Blå moskéns sex minareter väckte därför oro, särskilt eftersom den stora moskén i Mecka var den enda som kunde stoltsera med samma antal. Det sägs också att sultanen ursprungligen ville ha gyllene minareter, men på grund av budgetbegränsningar byggde arkitekten Sedefkâr Mehmed Ağa sex vanliga minareter med hänvisning till hörselproblem.

Sultan Ahmet-moskén var mer än bara en plats för tillbedjan; det var ett komplex med olika sociala syften. Vid sidan av sin religiösa funktion inrymde den en madrasa, ett sjukhus, ett imaret (soppkök), en grundskola, en marknad och en gravkammare för den kungliga familjen. Ett rum kallat "Muvakkithane" var reserverat för astronomer som gjorde beräkningar för bönetider. Tyvärr monterades många av dessa byggnader ned under 1800-talet.

År 1985 lade UNESCO till Istanbuls historiska områden på sin världsarvslista. Dessa områden ligger på en halvö som omges av Marmarahavet, Bosporen och Gyllene hornet, och här finns mästerverk som Blå moskén och Topkapıs palats. Dessa landmärken är erkända för sin historiska betydelse och bidrar till Istanbuls rika kulturarv.